I taket lyser stjärnorna

Om Jenna vars mamma är sjuk i cancer. Hur ska hon orka leva när hon vet att hennes mamma snart kommer att dö? Och hur agerar man som kompis? Kan allt fortsätta vara bara som vanligt? En gripande och sorglig film. /Karin

The duchess

Gripande kostymdrama som utspelar sig på 1700-talet och handlar om hertiginnan Georgiana Spencer som gifts bort med hertigen av Devonshire. Alla älskar Georgina utom hennes man. Han påbörjar istället ett förhållande med Georgianas bästa vän Lady Bess Foster. Hertigen i sin tur vägrar att låta Georgiana ha ett förhållande med mannen hon älskar, Earl Grey. Filmen bygger på en sann berättelse. /Karin

Benjamin Buttons otroliga liv

Egentligen borde den här filmen vara jätteintressant. Den handlar om Benjamin som föds som en åldrad man, han ser ut som en farbror och har samma sjukdomar som en man i 80-årsåldern. Allteftersom åren går blir han yngre och yngre och blir till slut ett spädbarn. Tyvärr är filmen alldeles för lång, nästan 2,5 timme vilket gjorde att jag tappade intresset för den.

 Är det någon annan som sett den? Vad tyckte ni?

/ Karin

Nöden har ingen lag

Irina Palm av Sam Garbarski. Maggie är ensamstående änka och bor i en by utanför London. Det gör även hennes son och hans familj, men barnbarnet Ollie ligger på sjukhus, allvarligt och obotligt sjukt. Maggie har sålt huset hon har bott i för att frigöra pengar för att kunna stötta ekonomiskt men trots det är goda råd dyra. De får besked om att det finns en ny behandling som Ollie kan få i Melbourne, Australien, men det kostar att resa så långt. Maggie har inte arbetat på många år och tanterna i hennes ”syjunta” skrattar åt hennes tankar på att få ett jobb, det finns väl inget arbete som hon skulle kunna utföra.  Vem skulle vilja anställa henne? Hon kan ju ingenting. Men det kan hon. Nöden har ingen lag. Nåväl, nästan kanske ska tilläggas, och här gäller det att få fram pengar fort.

Sångerskan Marianne Faithfull spelar rollen som ensamstående änka, farmor och hemmafru med bravur! (Men det blir ingen sång i filmen).

/Annika

Mike Leigh och Ken Loach

Ken Loach och Mike Leigh har gjort sig kända under epitetet ”diskbänksrealism” från Storbritannien. De skildrar vardagen och samtidens verklighet i förorter, ofta slående och gripande. Varje film är en upplevelse som känns i magen.

Mike Leigh: Happy-go-lucky. Poppy har förmågan att se det positiva i allt som händer, trots en ibland lätt ”motig” vardag som 30-årig singel och lärarinna. Hon är full av energi och uppriktig glädje, en riktig lustigkurre som inte är rädd för att göra bort sig och som vågar prova det mesta. Ibland kommer hon dock på kant med en och annan stelbent och missförstånd uppstår i alla oskuldsfullhet. Det är en komedi med Sally Hawkins i huvudrollen som hon spelar oemotsåndligt bra!

Ken Loach: It’s a free world. Angie vill tjäna pengar. Hon är en tuff och ensamstående mor till en tio-årig son som ofta hamnar i bråk i skolan och behöver se mer av sina mamma som arbetar hårt med sin ”rörelse” där hon och en kompanjon förmedlar billig och tillfällig arbetskraft till byggen, industrier osv. Det är frestande att överskrida lagen en liten tid för det finns mycket pengar att tjäna på illegal arbetskraft, pengar som så väl behövs, London är en hård och dyr stad.

/Annika

Bury my heart at Wounded knee

Bury my heart at Wounded knee  är inte en film för den som lätt upprörs av orättvisor (och som mår illa av det). Man lider stort med indianerna som fördrivs av den vite mannen allt längre bort, ända in i Kanada där vintern blir för svår för dem. Också de tuffaste hövdingarna tvingas acceptera att bosätta sig i något av de reservat som de blivit anvisade och att leva på ett sätt som de inte har valt. Och inte minst härjar där den vite mannens baciller i form av kikhosta, mässlingen mm svårt med unga och gamla, särskilt barnen dör som flugor utan att regeringen vill höra på eller komma till hjälp med bättre mediciner. Istället tröstar sig de gamla indianerna med den lilla gnutta alkohol som tydligen finns i fiskleverolja!

Filmen innehåller storslagna, realistiska bilder från indianernas liv och skildrar ett viktigt fenomen i vår historia: Hur vi anammar eller förkastar att lära av andra folk, särskilt de som lever i nära samspel med naturen. Hur den vite mannen har haft materiellt övertag och de kraftfulla vapnens makt att rovgirigt kunnat erövra det man velat ha. Se filmen men håll barnen borta från de otäcka scenerna.

Filmen bygger på boken med samma namn, på svenska Begrav mitt hjärta vid Wounded knee.

/Annika

Patrik 1,5

Göran och Sven är gifta och har ansökt om att få adoptera ett barn. De blir därför överlyckliga när ett brev dimper ner i brevlådan där det står att de ska få hem en son, Patrik 1,5 år med ett trassligt förflutet. Det är bara det att när det ringer på dörren står en 15-årig kille där, dömd för ett flertal brott. Först tror de att han kommit fel, men inser ganska snart att det är ett kommatecken i brevet som hamnat galet.

 

Filmen har också en allvarlig sida som visar hur samhället reagerar på homosexualitet. Den är både rolig och väcker en del tankar. /Karin

En besvikelse men en välkommen resa!

En bok blir aldrig densamma som film, men filmen kan ändå vara bra och faktiskt tillföra något eget utifrån filmmediets egenskaper eller innehålla en intressant tolkning av en seriös regisssör som då oftast också har gripits av boken, det är min mening med tanke på vad andra har skrivit i våra bloggar om mindre lyckade filmatiseringar av böcker. Så kom jag att tänka på en film som var en besvikelse (tråkig) MEN som jag fick en helt annan oväntad behållning av:

Prins Caspian - berättelsen om Narnia, del 2.

I inledningen får man se prins Caspian fly till häst genom ett landskap som jag känner mycket väl igen, jag har också ridit där, på en häst som hette Oscar och som hade varit med i Sagan om ringen-filmerna. Platsen är Paradise i Glenorchy på sydön av Nya Zeeland. Flodbäddarna, de höga bergen, allt är sig likt förutom de våldsamma männen som jagar efter . I trakten finns flera fina vandringsleder.

Hela filmen  ÄR Nya Zeeland med lite inslag av ruiner och slott. Jag kommer inte bort från tanken att det jag tittar på bara är utklädda skådespelare.

Scenen i London, när de befinner sig i tunnelbanan och väntar på tåget som kommer till perrongen men susar förbi i alldeles för hög fart, bilden löses upp och de förlyttas från andra världskriget i London till Narnia, den kan jag se hur många gånger som helst, den gillar jag, OCH så plötsligt är de på en strand i Nya Zeeland med en ihålig klippa som de går igenom. Cathedral Cave  heter den på riktigt och det är förvånande tomt på stranden i filmen. Där är annars packat med turister trots att man måste lämna bilen och gå en halvmil upp och ner för branterna för att nå dit. Cathedral Cave ligger vid Hahei, Coromandel, strax sydöst om Auckland.

Glenorchy infocenter

Dart Stables

The Coromandel Peninsula

Bo på ”The church”

Boka flyg

/Annika

2 moderna klassiker och favoriter!

Åke och hans värld – En film av Allan Edwall efter Bertil Malmbergs bok. Med bl a Stellan Skarsgård, Alexander Skarsgård, Gunnel Fred, Allan Edwall och Björn Gustafson.

 

Äntligen har den här filmen inspelad 1984 kommit på DVD. Den hör till mina favoriter bland barndomsskildringar. En av de finaste jag vet. Åke är sex år och bor med sina föräldrar och storasyster i en svensk småstad på 30-talet. Åke är son till en doktor, familjen är mycket kärleksfull, men runt om bor andra som inte har det lika väl ställt. Kalle till exempel, Åkes bästa vän, är moderlös och har en far som utkämpar en ojämn kamp mot flaskan. Det är en fantastiskt fin tidsskildring och man blir samtidigt som barn på nytt, känner lätt igen sig i hur det var och kändes att vara barn i lust och i nöd.

 

 

Cinema Paradiso – En film av Giuseppe Tornatore. Denna moderna, älskade, italienska klassiker från 1988 kan man också köpa på DVD just nu. Också den är en favoritfilm i kategorin uppväxtskildringar. På Sicilien, någon gång efter andra världskrigets slut, i en liten fiskarby vid havet, får man i filmens början se hur den lilla kyrkan där man just har haft katolsk mässa görs om till biograf inför kvällen och prästen själv sitter och censurerar bort alla filmkyssar som maskinisten får klippa bort innan filmen visas. Genom draperiet kikar den lille korgossen Salvatore Di Vita på, fast han inte får. Salvatores far har inte kommit hem från kriget, familjen vet inte om han lever, och Salvatore som älskar film tillbringar mycket tid hos Alberto, ”biografens” maskinist. Där läggs grunden till en historia om mycket kärlek, människor emellan och inte minst till den tid då biografen var magisk. Underbart solig och rolig film.

 

/Annika

En av de tio bästa filmerna någonsin!

I går såg jag om en av de bästa filmerna jag någonsin sett. Varför väntade jag så länge? Måste ha glömt hur bra den var.  Det är Veronikas dubbelliv jag talar om och jag hade nog aldrig kommit på tanken att se den igen om jag inte hade fått meddelande om att biblioteket köpt in den via nyhetsservice.
Se den!

Men det var underligt att se filmen på nytt och upptäcka hur influerad Jean-Pierre Jeunet som regisserat och delvis skrivit Amelie från Montmartre har blivit av den (?!). Det finns stora likheter mellan filmerna som till exempel en ung kvinnas sökande i staden, fascinationen över en okänd man, scener vid handfatet och stationer, åka hem till pappan som är änkling och inte minst det hur kvinnorna rör sig i och smeker omgivningen och staden (Paris i båda fallen). De lutar sig mot fönsterrutor, släpar kläder, befinner sig på ett särskilt vis.

Har du alltså uppskattat Amelie från Montmartre och är redo för tyngre grejer är Veronikas dubbelliv helt rätt.
Och annars också.

Kristina