Wim Wenders och Werner Herzog
Under mitt livs odyssée i filmvärlden har jag bland andra fastnat för två regissörer med en del gemensamt visade det sig; båda kommer från Tyskland, de gestaltar mänskliga villkor som till exempel konsekvenserna av våra val, medmänsklighet och framförallt vår ensamhet förenat med konstnärligt vackra filmer där också miljö och landskap spelar stor roll, och båda använder sig av Kinski. Claus Kinski spelade flera huvudroller i Herzogs filmer och hans dotter Natassja förekommer i åtminstone en av Wenders.
2 x Wenders
På bibliotekets filmhylla har vi Paris, Texas och Don’t come knocking. Om vi hade haft Himmel över Berlin hade jag skrivit en rad om den också. Den innehåller förövrigt en av filmvärldens mest oförglömliga biblioteksscener där vardagsklädda skyddsänglar vakar över besökarna.
Både Paris, Texas och Don’t come knocking utspelar sig i ödsligt ökenlandskap. I den första, en slags road-movie, återkommer en man efter att ha vandrat ensam och förvirrad i öknen i 4 år. Han söker upp sin bror och lilla brorson och tillsammans ger de sig iväg för att leta efter den före detta hustrun och mamman som lämnade dem flera år tidigare.
I Don’t come knocking lämnar en skandalomsusad skådespelare inspelningsplatsen för att inte återvända. Han är trött på sitt ensamma liv där han levt upp till sitt rykte som suput, bråkstake och förförare. Först hälsar han på hos sin mamma med filmbolagets advokater hack i häl, får reda på att han har ett tonårigt barn någonstans och bestämmer sig för att söka upp den lilla staden i norr dit spåren leder.
2 x Herzog
Två av mina favoritfilmer är Nosferatu – the vampyre (om greve Dracula) och Fitzcarraldo. I Draculafilmen spelas greven oförglömligt av en rakad Claus Kinski, blek och hålögd, men med medlidande och svärta. Historien följer boken av Bram Stoker, en fastighetsmäklare och hans hustru är inbjudna till grevens slott i Transylvanien. Dracula lider av sin odödlighet, han är trött och filosofisk, längtar nästan efter spiken i kistan, men hans förbannelse och väsen gör att han naturligtvis fortsätter frestas av vackra kvinnor. Filmen är otroligt vacker, musiken och mystiken gör sitt till.
Fitzcarraldo lever för att förverkliga sin galna dröm om att bygga en opera mitt i sydamerikas djungler. Det är 1800-tal och alla tycker att han är fullkomligt galen. Med sitt lilla följe av män som han trots allt får med sig beger de sig in i djungeln på en gammal vit, rostig ångbåt. I de täta buskagen döljer sig djungelns stridslystna invånare men Fitzcarraldo som är tysk, reslig och blond med vit linnekostym framstår som en gud för dom. En verkligt annorlunda historia om att inte ge upp.
/Annika
Brittiske Peter Greenaway är kanske en av de mest originella filmkonstnärerna i vår tid och alla tider. För det är verkligen konstfulla filmer. Otroligt vackra, fulla av gammaldags romantik och förgänglighet, som målningar, och han går alltid ett litet uns för långt utan att skapa protester. Men det finns säkert en ”vi-som-inte-kan-tåla-Peter-Greenaway”-klubb någonstans. Är det inte härligt?
Jag gillar Woody Allens filmer. Möjligen är han lite väl svag för ung kvinnlig fägring men vem kan klandra honom? I hans senaste film, 
annikasimms
webbplatsen
vasterasstadsbibliotek
Senaste kommentarer