Rififi – en gangsterfilmens klassiker

1950 gjorde John Huston filmen ”The asphalt jungle”  med kriminella ensamvargar  i rock, hatt och sneda leenden. 1955 kom en fransk motsvarighet som kanske ännu mer har påverkat hela gangsterfilmsgenren, ”Rififi”. Truffaut, Kubrick och Tarantino är bara några av de stora regissörer av kommande generationer som tagit intryck av den, både i stil och handling.

Båda handlar om en gammal rutinerad gangster, lik en fadersgestalt, som nyligen släppts ut från fängelset och återvänder till storstaden (N.Y/Paris) där han snart börjar planera en ny stöt mot en juvelerarbutik med ett gäng handplockade kumpaner.

Rififi blev förbjuden i många länder bl a för att den så detaljerat ger en inblick i hur man kan genomföra en ”perfekt” kupp men bortsett från det kriminella så genomför de ett beundransvärt arbete och i en tid då samhällets brutalaste sällar spisade jazz.

Filmen bjuder också på ett liknande Bond-tema med tillhörande skuggspelsdans i kroppsstrumpor men allra mest faller jag för de äkta gatuscenerna från Paris på 50-talet vilket egentligen var ett resultat av en  mycket blygsam inspelningsbudget.

/Annika

I Ingmar Bergmans kölvatten

När en välkänd, en smula kontroversiell personlighet som Ingmar Bergman har gått bort så kommer snart summeringarna om honom på löpande band, både i ny och återutgiven form. Augustpriset i facklitteratur gick till det fotografiska praktverket Regi: Bergman som man kan låna hem från biblioteket om man orkar släpa på 6,5 kg bok. En ”dramaten” kan vara på sin plats

Under hösten så visade man ett antal Bergman-filmer på biograf Elektra och en av kvällarna var Mikael Timm där för att hålla i en introduktion. Han är författare till boken Lusten och dämonerna, en mycket gedigen biografi som vittnar om en man som tyckte om att arbeta. Inte så konstigt att hans förhållanden till kvinnor och familj inte höll, han hade ju aldrig tid att vara hemma. Det kreativa skapandet och myckna arbetsfliten gick före allt annat. Arbetet var hans liv.

Visste ni att han började sin karriär som vuxen som regissör för barnteater? Han trodde starkt på att ge barn stora upplevelser av utvalda bra föreställningar med kvalitet och försökte övertyga makthavare med pengar att stödja honom. Det var 40-tal och svårt för en del att förstå skillanden mellan teater spelad av barn för sina föräldrar och professionell teater med miljö och dekor gjord för att göra barnen gripna.

På biblioteket hittar du bl a dessa filmer av Bergman, alla värda att se flera gånger. Välkomna till Ingmar Bergmans värld:

Smultronstället 

Persona 

Fanny och Alexander 

Viskningar och rop 

Höstsonaten 

och hans oförglömliga uppsättning av Trollflöjten på Dramaten (under inköp)!

/Annika

En bok om en far och en son och massor av film!

Filmklubben av David Gilmour

En far oroar sig över sin uppenbart skoltrötta tonårige son, så han frågar honom rakt ut: ”Vill du eller vill du inte gå i skolan? Jag vill att du tänker över detta ett par dagar. Det är ok, bara du håller dig borta från droger. I så fall blir det skolbänken direkt!” Men det tar inte många sekunder innan svaret är ett faktum. Hur ska han nu få sin bildning? Han tycker varken om läsning eller idrott. Men film! Pappan som bl a har arbetat som filmrecensent nappar. Under de kommande åren tillbringar de åtskilliga timmar med att se och analysera film tillsammans och far och son kommer varandra närmare och delar tankar om livet kring stort och smått och kärleksbekymmer. Det enda jag inte riktigt gillar är att de tar, i mitt tycke, för många drinkar ihop. Pojken är trots allt under arton. Annars är det en ömt skriven far- och sonhistoria och trevlig läsning om kända filmer. Boken är en biografi, en så att säga officiellt sann historia

 

/Annika

2 x Wenders & Herzog (världens vackraste vampyrporträtt!)

  

Wim Wenders och Werner Herzog
Under mitt livs odyssée i filmvärlden har jag bland andra fastnat för två regissörer med en del gemensamt visade det sig; båda kommer från Tyskland, de gestaltar mänskliga villkor som till exempel konsekvenserna av våra val, medmänsklighet och framförallt vår ensamhet förenat med konstnärligt vackra filmer där också miljö och landskap spelar stor roll, och båda använder sig av Kinski. Claus Kinski spelade flera huvudroller i Herzogs filmer och hans dotter Natassja förekommer i åtminstone en av Wenders.

2 x Wenders
På bibliotekets filmhylla har vi Paris, Texas och Don’t come knocking. Om vi hade haft Himmel över Berlin hade jag skrivit en rad om den också. Den innehåller förövrigt en av filmvärldens mest oförglömliga biblioteksscener där vardagsklädda skyddsänglar vakar över besökarna.

Både Paris, Texas och Don’t come knocking utspelar sig i ödsligt ökenlandskap. I den första, en slags road-movie, återkommer en man efter att ha vandrat ensam och förvirrad i öknen i 4 år. Han söker upp sin bror och lilla brorson och tillsammans ger de sig iväg för att leta efter den före detta hustrun och mamman som lämnade dem flera år tidigare.

I Don’t come knocking lämnar en skandalomsusad skådespelare inspelningsplatsen för att inte återvända. Han är trött på sitt ensamma liv där han levt upp till sitt rykte som suput, bråkstake och förförare. Först hälsar han på hos sin mamma med filmbolagets advokater hack i häl, får reda på att han har ett tonårigt barn någonstans och bestämmer sig för att söka upp den lilla staden i norr dit spåren leder.

2 x Herzog
Två av mina favoritfilmer är Nosferatu – the vampyre (om greve Dracula) och Fitzcarraldo. I Draculafilmen spelas greven oförglömligt av en rakad Claus Kinski, blek och hålögd, men med medlidande och svärta. Historien följer boken av Bram Stoker, en fastighetsmäklare och hans hustru är inbjudna till grevens slott i Transylvanien. Dracula lider av sin odödlighet, han är trött och filosofisk, längtar nästan efter spiken i kistan, men hans förbannelse och väsen gör att han naturligtvis fortsätter frestas av vackra kvinnor. Filmen är otroligt vacker, musiken och mystiken gör sitt till.

Fitzcarraldo lever för att förverkliga sin galna dröm om att bygga en opera mitt i sydamerikas djungler. Det är 1800-tal och alla tycker att han är fullkomligt galen. Med sitt lilla följe av män som han trots allt får med sig beger de sig in i djungeln på en gammal vit, rostig ångbåt. I de täta buskagen döljer sig djungelns stridslystna invånare men Fitzcarraldo som är tysk, reslig och blond med vit linnekostym framstår som en gud för dom. En verkligt annorlunda historia om att inte ge upp.

/Annika