Starka känslor!

Jag vill rekommendera några nya filmer med starka känslor och förhoppningar om en andra chans här i livet, samtliga med STRÅLANDE skådespelarinsatser:

Rachel getting married (USA). Rachel ska gifta sig. Förberedelserna är i full gång ett par dagar före bröllopet då lillasyster Kym kommer hem efter ännu en lång vistelse på ett rehabiliteringscenter för missbrukare. Kym (Anne Hathaway) är en rejält tilltufsad sorgfågel som rusar fram som ett skenande tåg och som har ett enormt behov av att vara i centrum vilket hon ofta lyckas med pga sin karisma, våghalsighet och rättframhet. Men vilken fest det blir till slut!

  

Boy A (Storbritannien). Jack, som egentligen inte heter Jack utan har fått en helt ny identitet, har suttit 14 år i fängelse efter ett uppmärksammmat våldsbrott som han medverkat till som 10-åring. Med hjälp av en övervakare får han hyra ett rum som inneboende och får ett jobb där ingen vet något mer om honom än att han har suttit inne, men inte för vad. Jack har mycket att lära sig, han är som en marsian i samhället och är inte van vid relationer men oerhört känslosam och beredd på att göra rätt för sig.

Konsten att gråta i kör  (Danmark). Allan växer upp under 70-talet i ett litet samhälle på Sydjylland där familjelivet kretsar kring hans far som ständigt hotar med att begå självmord. Alla övriga familjemedlemmar har gett upp och det blir tungt för den elvaårige Allan att försöka hålla faderns humör uppe på egen hand. Gladast är fadern när han förättar ”lyckade” begravningar, men problemet är att inte tillräckligt många som faller av pinn. Allan bestämmer sig för att hjälpa till.

/Annika

Stekta gröna tomater

Evelyn träffar Ninny Threadgoode på ett ålderdomshem. Evelyn, känner sig missförstådd av alla, inte minst av sin man, och finner en vän i Ninny. Ninny börjar berätta historien om den lite vilda tjejen Idgie och hennes väninna Ruth som levde i trakterna på 20-talet och som drev Whistle Stop Cafe ihop.  

Den här filmen är helt underbar och handlar främst om vänskap och om hur livet så snabbt kan förändras.

Filmen baserar sig på Fannie Flaggs roman med samma titel. /Karin

Australia

Filmen utspelar sig på 30-talet och börjar med att Sarah Ashley beger sig från England till Australien för att hjälpa sin man att sälja deras ranch med massor av boskap. Inget blir dock som hon tänkt sig, Australien är annorlunda mot det lyxliv hon är van vid, och hennes make hittas död.

Det är vackra naturskildringar i filmen, men annars kändes det som vilken dramafilm som helst, trots både Nicole Kidman och Hugh Jackman. Filmen kändes också lite väl lång tyckte jag. Men gillar du drama/äventyrsfilmer är det här säkert något för dig! /Karin

Livet på en pinne

En holländsk film som börjar med att en grupp ska utse århundradets idrottsman. Flera namn föreslås, men en man menar att den enda som förtjänar detta pris är stolpsittaren Taeke. Han levde för sin sport och slutade inte med den förrän han dog.

Vi får följa hela Taekes liv och hur han till och med väljer bort sin stora kärlek till förmån för sin besatthet av stolpsittarmästerskap.

Jag gillar den här filmen, det är en annorlunda kärleksfilm. /Karin

The legend of 1900

Film om en liten baby som hittas övergiven ombord på en båt.

Han blir omhändertagen av en av männen som arbetar på båten. Pojken kallas 1900 eftersom det var året han föddes. När 1900 växer upp visar det sig att han är en enastående talang på piano och folk vallfärdar för att få höra honom spela. Men han är en enstöring, är inte van vid att prata med folk och har aldrig någonsin satt sin fot utanför båten. Rekommenderar verkligen denna film! /Karin

Ettore Scola X 3

Den store italienske filmskaparen Fellini har haft stort inflytande över kommande generationer av italiensk film, inte minst märks det hos Ettore Scola, t ex i filmen ”Fula, skitiga och elaka” (1976). En fruktansvärd film! Smutsigt, ironiskt, vulgärt, groteskt och myllrande. En oändligt fattig familj bor i ett riktigt ruckel utanför Rom. Fyra generationer under ett och samma tak lever av gamla farfars olycksfallsförsäkring och gammelfarmors futtiga pension. Rån, våldtäkt och hustrumisshandel är vardagsmat. Men total trolöshet förbyts i nästa sekund till patos och allvar i nästande rörande scener.

 

”Terrassen” (1980). Här blandas Fellini upp med lite Woody Allen i denna film om åldrande kulturella personligheter och intellektuella från film-, tv- och tidningsvärlden: Skådespelare, producenter, manusförfattare, journalister och politiker. Alla ger och tar av varandra, mer eller mindre under hund och kattförhållanden, eller katt och råtta? Och vad har man kvar till sist? Ettore driver med sin egen ”familj”. Här medverkar flera av italiensk films storheter.

 

”Familjen” (1987). Livet i ännu en storfamilj, men mer konservativ, inleds med ett dop 1906 och avslutas med en födelsedagsfest till samma gosses ära, fast 80 år senare. Mycket vatten har flutit mellan broarna, många vägar korsats, flera krig utkämpats, barnen lärt sig gå, så småningom flyttat ut, levt sina egna liv och gått bort…En kavalkad över livet, som vi alla kan känna igen oss i.

/Annika

Timmarna: Bra bok – bra film!

  

Timmarna: en bra bok som också blev en bra film! Fina skådespelarprestationer av Meryl Streep, Nicole Kidman, Julianne Moore och Ed Harris. Läs först boken Timmarna av Michael Cunningham. Läs sen Mrs Dalloway av Virginia Woolf (eller i omvänd ordning eller båda igen) och se sen filmen. Som avslutning kan du gå och se Revolutionary Road på bio, de har en del gemensamt, och/eller läs boken Mycket nöje!

/Annika

En av de tio bästa filmerna någonsin!

I går såg jag om en av de bästa filmerna jag någonsin sett. Varför väntade jag så länge? Måste ha glömt hur bra den var.  Det är Veronikas dubbelliv jag talar om och jag hade nog aldrig kommit på tanken att se den igen om jag inte hade fått meddelande om att biblioteket köpt in den via nyhetsservice.
Se den!

Men det var underligt att se filmen på nytt och upptäcka hur influerad Jean-Pierre Jeunet som regisserat och delvis skrivit Amelie från Montmartre har blivit av den (?!). Det finns stora likheter mellan filmerna som till exempel en ung kvinnas sökande i staden, fascinationen över en okänd man, scener vid handfatet och stationer, åka hem till pappan som är änkling och inte minst det hur kvinnorna rör sig i och smeker omgivningen och staden (Paris i båda fallen). De lutar sig mot fönsterrutor, släpar kläder, befinner sig på ett särskilt vis.

Har du alltså uppskattat Amelie från Montmartre och är redo för tyngre grejer är Veronikas dubbelliv helt rätt.
Och annars också.

Kristina

Woody + Kalle = sant?

Jag gillar Woody Allens filmer. Möjligen är han lite väl svag för ung kvinnlig fägring men vem kan klandra honom? I hans senaste film, Vicky Cristina Barcelona, vimlar det av dem men dialogen är som vanligt rapp och oväntad. Woody har här övergivit New York för Spanien och Barcelona med sina gammaldags charmiga miljöer, bara det gör filmen till en angenäm resa, men historien om de två unga amerikanskornas sommar i Spanien och deras kulturella möten; konservativa, helgarderande, praktiskt resonerande men ytliga och vanliga på film framförda amerikanska värderingar som ställs mot det bohemiska sydeuropeiska temperamentsfulla, är mer än underhållande. Det handlar om kärlek och med ganska så rejäla anspelningar på Jane Austens ”att följa sitt förnuft eller sin känsla”-tema, här representerade av Scarlett ”Cristina” Johansson (känsla) och Rebecca ”Vicky” Hall (förnuft) och så Javier Badiem (Don Juan) och Penelope Cruz (halvgalet konstnärsgeni). Bra skådespelare med andra ord.

Mitt sällskap sa att det var skönt att Woody själv inte var med den här gången men jag saknar honom. Faktiskt så slog det mig att de karaktärer han brukar spela påminner mig om Kalle Anka och därigenom mig själv och oss alla. Han drar nästan alltid det korta strået, blir avundsjuk och full av hämndbegär eller revanschlusta, och gör bort sig totalt när han ska spela Allan. Alltid kommer en ”Alexander Lucas” eller ”Alan Alda” och seglar i mål utan en skrynkla på kostymen. Både Woodys karaktärer och Kalle Anka är genialiska och tidlösa, tycker jag. /Annika

2 x Wenders & Herzog (världens vackraste vampyrporträtt!)

  

Wim Wenders och Werner Herzog
Under mitt livs odyssée i filmvärlden har jag bland andra fastnat för två regissörer med en del gemensamt visade det sig; båda kommer från Tyskland, de gestaltar mänskliga villkor som till exempel konsekvenserna av våra val, medmänsklighet och framförallt vår ensamhet förenat med konstnärligt vackra filmer där också miljö och landskap spelar stor roll, och båda använder sig av Kinski. Claus Kinski spelade flera huvudroller i Herzogs filmer och hans dotter Natassja förekommer i åtminstone en av Wenders.

2 x Wenders
På bibliotekets filmhylla har vi Paris, Texas och Don’t come knocking. Om vi hade haft Himmel över Berlin hade jag skrivit en rad om den också. Den innehåller förövrigt en av filmvärldens mest oförglömliga biblioteksscener där vardagsklädda skyddsänglar vakar över besökarna.

Både Paris, Texas och Don’t come knocking utspelar sig i ödsligt ökenlandskap. I den första, en slags road-movie, återkommer en man efter att ha vandrat ensam och förvirrad i öknen i 4 år. Han söker upp sin bror och lilla brorson och tillsammans ger de sig iväg för att leta efter den före detta hustrun och mamman som lämnade dem flera år tidigare.

I Don’t come knocking lämnar en skandalomsusad skådespelare inspelningsplatsen för att inte återvända. Han är trött på sitt ensamma liv där han levt upp till sitt rykte som suput, bråkstake och förförare. Först hälsar han på hos sin mamma med filmbolagets advokater hack i häl, får reda på att han har ett tonårigt barn någonstans och bestämmer sig för att söka upp den lilla staden i norr dit spåren leder.

2 x Herzog
Två av mina favoritfilmer är Nosferatu – the vampyre (om greve Dracula) och Fitzcarraldo. I Draculafilmen spelas greven oförglömligt av en rakad Claus Kinski, blek och hålögd, men med medlidande och svärta. Historien följer boken av Bram Stoker, en fastighetsmäklare och hans hustru är inbjudna till grevens slott i Transylvanien. Dracula lider av sin odödlighet, han är trött och filosofisk, längtar nästan efter spiken i kistan, men hans förbannelse och väsen gör att han naturligtvis fortsätter frestas av vackra kvinnor. Filmen är otroligt vacker, musiken och mystiken gör sitt till.

Fitzcarraldo lever för att förverkliga sin galna dröm om att bygga en opera mitt i sydamerikas djungler. Det är 1800-tal och alla tycker att han är fullkomligt galen. Med sitt lilla följe av män som han trots allt får med sig beger de sig in i djungeln på en gammal vit, rostig ångbåt. I de täta buskagen döljer sig djungelns stridslystna invånare men Fitzcarraldo som är tysk, reslig och blond med vit linnekostym framstår som en gud för dom. En verkligt annorlunda historia om att inte ge upp.

/Annika