Filmen Högläsaren med bl a Kate Winslet i en av huvudrollerna visas just nu på biograferna. I Västerås kan du se den på Elektra – Folkets bios biograf.
Filmen bygger på en bok som betydde mycket då den gavs ut i Tyskland 1995 därför att den gör upp med landets förflutna i Andra världskriget något som man inte riktigt visste hur man skulle behandla.
Jag läste boken för många år sedan och blev mycket gripen. Nu har som sagt det gjorts en film av den och ämnet blir åter aktuellt, bra! Alla generationer behöver påminnas om den mänskliga sårbarheten. Det man inte kunde föreställa sig skulle hända kanske trots allt kan det, om omständigheterna är sådana och sinnena inte på sin vakt.
Det här är tankar som jag hade om boken Högläsaren, som jag framförde vid en introduktion innan filmen vid en biografvisning, och genom att presentera dem även här så vill jag försöka visa att kultur, t ex böcker och film, är viktig:
Bernhard Schlink föddes 1944. Han växte upp i Heidelberg i Tyskland, studerade juridik och blev professor och arbetar nu som domare och författare. Till att börja med skrev han kriminalromaner, det var på 80-talet, vilka inte har blivit översatta till svenska, men ett internationellt genombrott kom 1995 i och med Högläsaren, som ju inte är en deckare utan en roman i det lilla formatet, oerhört väl och flyhänt skriven, avskalad. Jag skulle tro att han har läst igenom den många gånger själv innan han ansåg sig vara klar med den, och det förstår man med tanke på att den handlar om ett tidigare nästan tabubelagt ämne i Tyskland: Nazismen och folket.
Högläsaren blev en av de första böcker som gläntar på locket till nazismens skuldbörda och den skapade stor debatt. Det var oerhört välkommet. Den generation som växte upp i Tyskland efter kriget har kallats för ”den förlorade generationen” som verkade vara oförmögen att sörja och som med aggressivt våld försökte bryta den tystnad som omgav andra världskriget och nazismen och som var oerhört bittra på sin föräldrageneration. Schlink ger istället exempel på hur nazisterna ju samtidigt var vanliga människor med nära och kära och han försöker bearbeta det förflutna med hjälp av kärlek istället för brutalitet.
Högläsaren börjar som en kärleksroman om en udda romans mellan en ung man som fortfarande går i skolan, Michael, som är bokens berättare och en tjugo år äldre kvinna, Hanna, som arbetar som konduktör på spårvägen. Men Hanna kommer att försvinna lika plötsligt ur Michaels liv som hon halkade in i det. De kommer inte att ses igen förrän många år senare då han är juridikstuderande och hon sitter på de anklagades bänk i en rättegång mot före detta vakter i koncentrationsläger.
Hanna blir syndabock. Hon representerar den så kallade ”lilla” människan i det stora maskineriet som inte hade förstånd eller mod att motsätta sig det nazisterna önskade av henne utan följde med strömmen. Men hur många är det inte som sedan ångrat att de lät sig förblindas och förledas? Om man skulle ställa alla inför rätta som på något sätt medverkade till förbrytelserna så skulle kanske inte det tyska samhället ha kunnat återhämta sig? Flera välutbildade människor, t ex domare eller läkare, behövdes på sina positioner även efter kriget. Hanna däremot hör inte till de oumbärliga utan hon får en personlig rättegång. Hon tvingas skriva under papper som hon inte själv har kunnat läsa, av skam över sitt handikapp ger hon tom med sig och låter dem tro att hon skrivit en rapport som gör henne ensam ansvarig för många människors död, hon som inte kan skriva! Hon svarar sanningsenligt och naivt, för hon är själv inne i en personlig process där hon försöker förstå det som har varit och som sker just nu. Hennes ärlighet och oförställda natur blir hennes fördömelse och fall.
SE TRAILERN
Känslor av underlägsenhet, av att inte ha ett särskilt värde för någon eller skam över att inte kunna behärska något som av andra ses som en självklarhet kan göra människor mer benägna att hellre plåga andra än att låta avslöja sina egna tillkortakommanden och kanske gör det dem också mer lättledda till att gå i andras band. Se bara vad som sker innanför murarna på andra ställen i världen idag, rapporterna från amerikanska soldaters behandling och förnedring av fångar i Irak är bara ett exempel. Människor med skadad självkänsla har särskilda behov, både av självdestruktivitet eller av att låta sin frustration gå ut över andra, det kan kännas bättre att vända fokus bort från sig själv…
Jag tror att många både små och stora mobbare såväl som tyranniska krigsherrar, medlöpare och diktatoriska politiska ledare faktiskt bär på ett litet, kränkt eller osett barn inom sig.
Därför tänker jag när jag läser Högläsaren att det är SÅ viktigt att värna om barn och ungdomars självkänsla och att inte NÅGONSIN kränka en annan individ.
/Annika
annikasimms
webbplatsen
vasterasstadsbibliotek
Senaste kommentarer